Inspiration hämtas från personer jag känner, egna upplevelser, tankar och framför allt min största rädsla, att min bror skulle tas ifrån mig.
SMAKPROV
Jag öppnade dörren till den vita Saaben och klev in i
framsätet. Min bror satte sig i förarsätet och startade bilen. Den morrade lite
trött som den brukade och blev tyst. Axel suckade, svepte bort en brun
hårslinga från ögat och mumlade något som lät som ”jävla rishög” och försökte
en gång till. Denna gång gick bilen motvilligt igång. Han backade ut från
uppfarten och körde långsamt ut från gatan. Jag tittade ut genom fönstret. Snön
låg tunn i trädgårdarna och slaskig på vägen. Jag hatade vintern, har alltid gjort
och kommer alltid att göra. Efter denna dag ännu mer än innan om det är
möjligt. För det som hände denna äckliga vinterdag förstörde mitt, min brors,
vår familjs och alla våra vänners liv.
På vägen småpratade vi på det
sätt bara syskon kan göra. Avslappnat, allvarligt och kul på samma gång. Radion
var avstängd, för det var längesen vi kom fram till att vi inte kunde sitta i
samma bil utan att bråka om ifall Bandit Rock eller Rix FM skulle spelas. När
vi kom ut på motorvägen började vi prata om skolan. Om en vecka skulle jag
börja andra terminen i nian, sista terminen i grundskolan. Axel var fyra år
äldre och tog studenten i våras.
”Jag kan verkligen inte fatta
att min lilla Cajsa ska börja gymnasiet snart!”
Jag himlade med ögonen. Axel
skulle alltid få mig att framstå som ett barn. Men för att vara ärlig var det
så vår relation var. Han var lite som en pappa för mig. Jag tror han kände sig
lite skyldig att skydda sin lillasyster efter att vår pappa lämnade oss för 15
år sedan. Jag hann aldrig lära känna honom och enligt Axel gick jag inte miste
om något. Jag vet inte hur mycket av det som var sanning och vilket som var
ilska. Hur mycket kunde han egentligen komma ihåg, han var trots allt bara var
fyra år när det hände och mamma gillar inte att prata om det.
”Du kommer klara det hur bra som helst, sis”
Han såg på mig och log. Jag tittade tillbaka med
tacksamhet i hjärtat. Det var inte klokt hur mycket jag älskade min storebror. Han
var en kombinerad livvakt och bästa vän. Han hade alltid funnits för mig. Men vad
jag inte hade en aning om var att han alldeles strax skulle försvinna och lämna
mig ensam kvar på jorden.
Jag tittade ut genom framrutan och såg hur det gröna
trafikljuset övergick i gult och därefter ilsket rött. Axel satt och trummade
med fingrarna på ratten och nynnade på någon okänd melodi. För att retas
började jag nynna på ”Trasig” med Kapten Röd. Han höjde rösten precis som jag
visste att han skulle göra och jag gjorde samma sak. Detta var en av våra
syskonlekar som vi tillsammans kom på när vi satt i bilen som små. Trafikljuset
slog om och bilen rullade framåt. Nu
satt vi där som två idioter och nynnade så högt vi bara kunde på varsin låt. Vi
såg på varandra och skrattade. Just i detta ögonblick såg jag något Axel
missade för att han tittade på mig. En silvrig Volvo kom körandes i full fart runt
en kurva från höger. Föraren hann inte se, eller brydde sig inte om rödljuset.
Leendet försvann blixtsnabbt från mina läppar och utbyttes till skräck. Axel,
som la märke till den snabba förändringen i mitt ansikte, vände sig hastigt om
och hann precis se en skymt av bilen som körde rakt in i förardörren med ett öronbedövande
ljud.
