inspo

And then it was over

Jag har tagit studenten. Jag har tagit studenten. Det känns så konstigt att säga. För tre år sen började jag gymnasiet. Det känns som om det bara var ett år sen. Jag kommer så tydligt ihåg hur jag längtade efter att få min nystart. Och det fick jag.

Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Jag har utvecklat mitt skrivande och jag har breddat mitt intresseområde. Mitt självförtroende inom dessa intressen har ökat då jag faktiskt lyckats få MVG i båda Textkommunikation-kurserna och även Grafisk Design-kursen.

Jag har lärt mig mycket om andra människor. Vilka mina vänner är och vad jag letar efter när jag träffar nya människor.





Och jag har gått igenom många prövningar men kommit ut på andra sidan, utvecklad och med vetskapen att jag har gjort något bra och har varit en bra vän.

Men nu sitter jag här i min säng och tittar på studentmössan som jag slängde på skrivbordet när jag kom hem från festen på torsdagsmorgonen. Det är över. Dessa tre år som har varit de mest lärorika, viktigaste, roligaste och bästa sen jag slutade på min låg- och mellanstadieskola i femman är över. Gråtattacker överrumplade mig i omgångar i onsdags och även nu, två dagar senare kommer de ibland smygandes.

Jag är glad. Det är jag verkligen. Men den säkerhet jag känt under tre år måste på nytt byggas upp. I höst börjar jag på en Hjälmareds folkhögskola utanför Alingsås. Jag ska plugga Media och Kommunikation och bo på internat. Jag är jättetaggad och förväntansfull men självklart finns det även en rädsla. Jag har bara hört bra saker om folkhögskola, men tänk om jag inte passar med folket. Hela anledningen att jag vill bo på internat är ju att jag vill ha kul med resten av skolan annars kan jag ju lika gärna pendla två timmar fram och två timmar tillbaka varje dag.

Menmen, nog om det. Jag har, som sagt, tagit studenten. Och nu har jag sommarlov. Dags att tänka på mig själv, göra saker jag inte hunnit med, ta tag i kontakter jag tappat eller försummat i mina berg av plugg som jag nätt och jämnt har kunnat andas genom. Det är dags att börja andas. Det är dags att börja leva.

Studentfunderingar

Nervositet. Tänk om jag försover mig? Eller dricker för mycket? Man har ju hört om folk som däckar hemma och missar festen.

Rädsla. Vad fan ska jag göra med mitt liv? Vad ska det bli av mig?

Glädje. Det är slut. Jag blir fri. Jag ska hoppa upp och ner upphöjd genom stan. Alla hatar oss. Jag älskar livet.

Bara jag inte tappar mössan. Bara det inte regnar. Eller att jag blir allergisk mot de jävla björkarna.

Men jag kanske inte bryr mig.
Då.

Paus i Paradiset

För exakt en vecka sen var jag på Lanzarote. Jag låg i en solstol utan att behöva tänka på något annat än att smeta på mer solkräm. Men ångesten kom tillbaka natten innan, efter att ha lämnat mig ifred i en vecka. Om 24 timmar skulle jag sitta på ett flyg hem. Hem till snö, slask, skola och framtidsångest. Hem till helvetet helt enkelt.

Jag hade inte ens kommit ur planet när jag startade mitt 3G för första gången på sju dagar och direkt såg jag att det var 18års-firnade på G. Vad väljer jag? Komma ut, träffa kompisar och tänka på något kul? Eller sitta hemma, studera min solbränna och sorgset tänka tillbaka på den bästa veckan i mitt liv?

Det var inget svårt val. Lördagens 19års-firande välkomnade jag också tacksamt långt in på natten. Distractions, yes please. Men sen började det jag ville undvika. Skolångest. Jag var i skolan i måndags. Det var kul att träffa kompisarna men varje gång någon frågade om hur jag haft det uppstod saknaden inom mig. Det var ett paradis, det var verkligen det. Men borde inte ett paradis vara för evigt? Annars är det inte perfekt. Och för mig är ett paradis något perfekt.

Flera gånger på planet hem rann tårarna för mina kinder. Jag hade övertalat mamma att få fönsterplatsen så att jag kunde luta mig mot väggen när jag ville sova. Egentligen var det för att kunna titta ut genom fönstret för att dölja mina våta kinder. Men det behövde ju inte hon veta.

Jag jobbade i tisdags och det var verkligen skönt att tänka på annat. Igår och idag sjukanmälde jag mig för att kunna skriva klart ett ångestfyllt skolarbete. Men det handlar också om att jag inte vill inse att jag är hemma. Tillbaka i vardagen. Jag behöver denna veckan att fokusera på mig själv och tänka på annat. Det är skönt, en otrolig befrielse, men jag vet inte om det hjälper på lång sikt.

Nästa skolvecka kommer inte vara olik någon annan.

I'm afraid of my thoughts

Tystnad. Stillhet. Ensamhet... Det är det värsta jag vet just nu. Så fort jag lämnas ensam rusar tankarna i huvudet fram och tillbaka. Kompisar, familj, kärlek, framtid. Jag kan inte sova utan en film. Jag kan inte åka buss utan musik. Jag kan inte ens titta på TV utan mobilspel. Hela tiden, varje dag måste jag koncentrera mig på något för att stänga ute tankar som ger mig ångest. Det gör mig så enormt trött och det känns som att ju mer jag sover och ju lugnare jag tar det desto tröttare blir jag. Det kalla snuskvädret gör mig inte piggare.

Att festa tar bort tankarna för en hel kväll. Att låta alkoholen skölja bort dem för några timmar är en skön känsla men när man kommer tillbaka till verkligheten nästa dag är det samma sak igen. Jag vill ha spänning. En förändring. Men samtidigt vill jag att allt ska vara som det är. Jag vill inte behöva börja tänka framåt. Vad händer sen? Efter att studentmössan läggs upp på hyllan efter sin dag i rampljuset? Vad fan ska jag göra med mitt liv? Hur fan ska jag nå målsnöret med alla fällor som finns på vägen?

Jag är rädd för framtiden. Jag är rädd för mina tankar.

En enkel tanke

Jag har kommit igång med skrivandet lite igen. Men vad vet jag? Lusten kanske lika plötsligt försvinner igen... Ja, jag älskar att skriva. Men enda sen jag började gymnasiet och skrivandet blev ett skolämne har längtan efter känslan när fingrarna flyger över tangentbordet bleknat allt mer. Ett måste är aldrig lika kul som egen vilja. Men en tanke som har uppenbarat sig och jag vet inte vad jag ska tycka om den. Är det en snilleblixt? Eller bara en idiotisk fantasi från en tonårstjej som inte vet vad hon ska göra med sitt liv?

Jag vet inte. Men detta vet jag; en osäkerhet på om jag vill bli journalist eller författare växer inom mig.

Detta har jag bara berättat för en person. Jag gillar inte att prata om saker jag vill ska inträffa. Det känns som att ju mer jag pratar om dem desto längre bort driver de. Eftersom inte många av mina vänner känner till denna blogg, och de som gör det har nog glömt bort den pga dålig uppdatering, känns det säkert att skriva det här. Jag skapade ju faktiskt bloggen för denna typ av tankar och funderingar.

Gillar inte modebloggar...

... så jag tänker inte skriva vart denna kommer ifrån eller vad den kostar. Men den är så läskigt asnice att jag va tvungen att lägga upp den! Johnnyboy in my heart 4-evah.