Paus i Paradiset

För exakt en vecka sen var jag på Lanzarote. Jag låg i en solstol utan att behöva tänka på något annat än att smeta på mer solkräm. Men ångesten kom tillbaka natten innan, efter att ha lämnat mig ifred i en vecka. Om 24 timmar skulle jag sitta på ett flyg hem. Hem till snö, slask, skola och framtidsångest. Hem till helvetet helt enkelt.

Jag hade inte ens kommit ur planet när jag startade mitt 3G för första gången på sju dagar och direkt såg jag att det var 18års-firnade på G. Vad väljer jag? Komma ut, träffa kompisar och tänka på något kul? Eller sitta hemma, studera min solbränna och sorgset tänka tillbaka på den bästa veckan i mitt liv?

Det var inget svårt val. Lördagens 19års-firande välkomnade jag också tacksamt långt in på natten. Distractions, yes please. Men sen började det jag ville undvika. Skolångest. Jag var i skolan i måndags. Det var kul att träffa kompisarna men varje gång någon frågade om hur jag haft det uppstod saknaden inom mig. Det var ett paradis, det var verkligen det. Men borde inte ett paradis vara för evigt? Annars är det inte perfekt. Och för mig är ett paradis något perfekt.

Flera gånger på planet hem rann tårarna för mina kinder. Jag hade övertalat mamma att få fönsterplatsen så att jag kunde luta mig mot väggen när jag ville sova. Egentligen var det för att kunna titta ut genom fönstret för att dölja mina våta kinder. Men det behövde ju inte hon veta.

Jag jobbade i tisdags och det var verkligen skönt att tänka på annat. Igår och idag sjukanmälde jag mig för att kunna skriva klart ett ångestfyllt skolarbete. Men det handlar också om att jag inte vill inse att jag är hemma. Tillbaka i vardagen. Jag behöver denna veckan att fokusera på mig själv och tänka på annat. Det är skönt, en otrolig befrielse, men jag vet inte om det hjälper på lång sikt.

Nästa skolvecka kommer inte vara olik någon annan.